Galata-tornets historia och legend

Genueserna i Galata

Tornet tillhör en koloni. Efter att bysantinerna återtagit Konstantinopel 1261 beviljade den bysantinske kejsaren Galata-kvarteret till genueserna 1267. Ett avtal från 1303 fastställde kolonins gränser och förbjöd befästningar, men genueserna utökade ändå sina murar. Kvarteret kallas ofta Pera i gamla dokument, från en grekisk fras som betyder fikonfältet på andra sidan. Det låg på andra sidan Gyllene hornet från den bysantinska staden, och genueserna höll det till den osmanska erövringen 1453.

Tornet från 1348

Genueserna reste tornet 1348 i romansk stil och gav det namnet Christea Turris, som betyder Kristi torn. Det stod på den högsta punkten av kolonins murar och tjänade som vakttorn. När det stod färdigt var det stadens högsta byggnad. Ett tidigare torn från bysantinsk tid, förstört 1204, var en separat konstruktion. Tornet du ser i dag är den medeltida stencylindern, med en arkitektonisk höjd på 62,59 meter exklusive utsmyckningen på toppen, en ytterdiameter på 16,45 meter vid basen och murar som är 3,75 meter tjocka.

Fängelse och brandutkik

Efter den osmanska erövringen 1453 förvandlades tornet till ett fängelse. Från 1717 tjänade det som brandutkik. En brand 1794 skadade trapporna svårt. Större delen av de genuesiska murarna revs under 1800-talet i takt med att staden växte norrut, och bara en liten del av dem finns kvar nära tornet – tornet är därför det mest betydande bevarade minnet av den genuesiska befästa enklaven. Att det bevarades har delvis att göra med dess nytta: ett torn som fortfarande hade en uppgift var ett torn som behölls, reparerades och inte revs tillsammans med murarna runt omkring.

Återuppbyggnaden av det konformade taket

Tornet har reparerats många gånger. Mellan 1965 och 1967 byggdes det konformade taket upp på nytt och interiören i trä ersattes med betong, innan tornet öppnades för allmänheten. Det restaurerades och återinvigdes som museum 2020. Stencylindern är alltså medeltida, medan taket och konstruktionen invändigt härrör från 1960-talet och framåt. När du står under det konformade taket ser du en rekonstruktion av ett tak som tidigare generationer av Istanbulbor kände i andra former, och den silhuett du känner igen från stadsbilden är ett modernt beslut.

Att hålla det stående

Tornets egen webbplats beskriver det senaste säkerhetsarbetet. Stenar hade fallit från fasaderna och räckena och spännelement hade brustit, så en tre meter hög skyddstunnel byggdes runt basen för att skydda besökare och omgivning. Reparationer av det konformade taket utfördes, och takets jordbävningsförstärkning beskrivs som avslutad. Wikipedia tillägger att arbetet från 2023 omfattade strukturell förstärkning för jordbävningsresiliens. För besökaren är resultatet praktiskt: delar av tornet kan vara stängda eller ordnade annorlunda beroende på pågående arbeten.

Tornet idag

Idag är Galata Tower ett museum och ett utsiktstorn. Det finns med på Turkiets tentativa UNESCO-lista som en del av The Genoese Maritime Network: Trading Posts and Fortifications from the Mediterranean to the Black Sea. Det ingår inte i Historic Areas of Istanbul, det världsarv som inskrevs 1985 och vars fyra zoner ligger på andra sidan vattnet i Fatih-distriktet. Utsiktsdäcket ligger på 51,65 meters höjd och tornet har hissar. Generaldirektoratet för stiftelser anges som ägare. Vilken nivå du kan stå på beror på pågående arbeten, så kontrollera bokningssidan för aktuell ordning.

Legenden om Hezârfen Ahmed Çelebi

Den mest kända berättelsen som förknippas med tornet är den om Hezârfen Ahmed Çelebi, en osmansk vetenskapsman och uppfinnare som levde 1609–1640. 1600-talsresenären Evliya Çelebi skriver att Ahmed övade flygning med örnlika vingar och sedan flög från toppen av Galatatårnet och landade på Doğancılar-torget i Üsküdar, hjälpt av en sydvästlig vind. Sultan Murad IV lär ha bevittnat flygningen, belönat honom med en säck guld och därefter förvisat honom till Algeriet, där han dog. Evliya Çelebi är den enda källan, och Wikipedia betecknar berättelsen som tvivelaktig. Betrakta den som en legend.

Legend och källa, sida vid sida

Det är klokt att hålla det som är känt åtskilt från det som berättas. Listan nedan skiljer de två åt, med hjälp av källorna som anges längst ner på sidan, och samma uppdelning är en bra vana när en guide eller en skylt upprepar historien. Själva datumet för flygningen är osäkert: en Wikipedia-artikel placerar händelserna omkring 1630–1632 och en annan anger 1638, vilket är ett gott skäl att bara säga att historien hör till 1600-talet.

• Belagt: tornet byggdes 1348 som Christea Turris
• Belagt: det var ett fängelse efter 1453 och en brandvakt från 1717
• Berättat: en flygning från tornet till Üsküdar, känd från en enda författare
• Berättat: en belöning och därefter förvisning till Algeriet, från samma skildring

Att läsa tornet med fakta i hand

Att känna till lagren gör besöket lättare att tyda. Den tjockväggiga stentrumman är genuesiskt arbete från 1348, byggd som ett vakttorn. Konen ovanpå är en rekonstruktion från 1900-talet. Museivåningarna och utsiktsplanet är moderna användningar av ett medeltida skal. Kullens höjd ger fortfarande besökarna den långa vyn över den gamla staden på andra sidan vattnet. Om en guide eller en skylt anger ett datum för flygningen bör du betrakta det som en del av legenden snarare än som ett faktum om byggnaden.

Genuesiska Galata till fots

Tornet är det bäst bevarade stycket av kolonin, men kvarteren runt omkring bär på andra lager. Karaköy har varit en hamn sedan bysantinsk tid, och Voyvoda-gatan blev ett bank- och försäkringsdistrikt. Camondo-trappan byggdes av bankiren Abraham Camondo, och en kort sträcka av de genuesiska murarna finns kvar nära tornet. Att gå från Karaköy upp till tornet, i stället för att ta bergbanan, lägger dessa lager i den ordning de en gång lades.

Läs nästa: Galata Tower och Istanbuls gamla stad

För vem denna historia inte är ämnad

Om du kom för ett enstaka datum och en prydlig berättelse kan tornet göra dig besviken: det har varit vakttorn, fängelse, brandutkik och museum, och dess interiör byggdes om på 1960-talet. Förvänta dig inte heller att stå på den plats där Hezârfen sägs ha hoppat och se bevis på hans flykt. Besöket passar bäst för dig som gärna läser en plats i lager, med utsikten över Gyllene hornet som belöning, och som är nöjd med att den bästa berättelsen om tornet är en legend.